Det sorgligaste är att bli gammal och ful. Ingen vill längre ha dig, inte ens du själv. Lukten av gammal människa sprider sig omkring dig och avskräcker allt och alla. Din skröpliga kropp duger inte längre något till. När som helst ska du dö. Och ful är du. Äcklig i mångas ögon.
Om alla hade fingrar långa som cykelhjulsekrar skulle de kunna peta loss smuts mellan tårna utan att böja sig. Sug på den, evolutionsförespråkare!
Det är här det börjar… Lifvet…
Som ett sugrör utstickande ur anus. Med saft som dryckesalternativ och gröd som mat.
Den perfekta keuken:
http://www.superkeukens.nl/perfecte-keuken.html
DU kan också vinna Superkeukens metamorfos:
Av alla felsägningar finns det en som skär djupare, som skadar mer än andra. Det är när människor säger pararell. Då gråter vi och vill gömma oss i hemmets lugna vrå.
Vi vandrade den långa vägen från då till sedan. Kursade och kryssade och svor oss fördärvade. I blott en dag och ett ögonblick i sänder valde vi bröstsocker till färdkost. Där man såg oss vandra natt som dag antar jag att man antog att vi var vålnader.
Det gläder mig när jag får se hur folk har kommit in på denna blogg. Igår hamnade någon här genom att söka på följande ordpar:
snigel ollon
Visst sätter det fantasin i rullning? En hel roman på två ord… Jag har en förhoppning om att få höra ifrån personen ifråga och få veta hur det gick.
De stod i en trappuppgång. Kastade blickar uppåt. Och neråt. Mot avgrunden. Kjell bar en jacka i läderimitation. Berra en fransig jeansjacka. I handen hade de varsitt vapen. Kjell hade en tandborste och Berra en batong i läderimitation. Det var nu det skulle ske. Allt. De skulle slita sig loss från sina liv och explodera i universum. Lifvet skulle öppna sig och de skulle slungas ut och in i det. Rakt in i lifvets varma fitta. Även den i läderimitation.
Vi satt och viskade vid stranden. Vinkade till vågorna. Som droppade av svett och öl. Med ens en liten tesked kaprifol hade vi kunnat välta hela skiten. Eller så kändes det i alla fall. Men utomstående hoppades nog mer på att det var vi som skulle välta. Ut och in och ner i havet. Tills våra urinöppningar cementerades igen. Så skulle vi få krypa hemåt i mörkret med fulla blåsor.
Igår blev jag varse att jag börjat lukta som min far; Röv och fotsvett.
Mina planer om att göra en nyinspelning av Todd Brownings Freaks gick om intet när jag insåg att “Fimpen” hade både armar och ben och dessutom hade fullt upp med att spela i rockbandet Krymplings.
Vid lunchbordet. Där de sitter och diskuterar Solsidan. Gärna imiterar karaktärerna och berättar exakt vad de sagt. Skrattar. Åt programmet som förenar svenska folket lika väl som På spåret. Ingen lämnas. Alla får vara med och mysa. Själv såg jag ett halvt avsnitt. Var tvungen att stänga av för att inte börja gråta. Det var precis så “roligt” och tillrättalagt som ett program behöver vara för att vara “galet” och ändå tilltala hela svenska folket…
Jag tror att dylikt ger upphov till fler suicidförsök än djupa depressioner. Själv gick jag in på mitt arbetsrum efter bara 10 minuters lunchpaus, för att få fisa högljutt och dofta lite grann på lifvet.
I två månader levde han uteslutande på burksvamp. Efter den upplevelsen föredrar han hummer.
Ibland vill man skrika till dem. Slå dem på käften och ge dem en pamflett som heter “Kuk och Fitta!” Där de sitter med sitt Selecta-kaffe, läsandes Aftonbladets nätupplaga på sina kontor. Drickandes bag-in-box vin eller Newcastle Brown ale innan de sätter sig i tv-soffan och tittar på Let’s Dance på fredagskvällen. Knullandes varandra i missionärsställningen innan de slutligen får sova och till sist på ålderns höst, äntligen får dö. De vanliga.
Jag vill bara upplysa alla om att det finns en klass i chark-sm som heter “Grova emulsionsprodukter”. Något mer aptitretande har jag svårt att föreställa mig. Eller, det skulle vara förra årets vinnare i klassen.
Vinnare 2010:
Klass 10: Grova emulsionsprodukter
Pölsa – Bastuträsk Charkuteri AB
Vem som helst kunde krydda gröt med kanel, men bara en erbarmlig individ kunde hala fram sin murstock utan att ens dra en smula på smilbanden.
Det som gör lifvet värt att lefva är möjligheten att få gnugga ollon med de rika under Båstadveckan. Då försvinner all existentiell ångest och äntligen känner man fullt ut att livet fått den mening det förtjänar.
Igår hamnade en icke ont anande människa på denna blogg genom att söka på “lindra analklåda”.
Jag hoppas att vederbörande fann mina tips i frågan hjälpsamma…
Vissa ligger med sig själva. Andra dansar tango på toaletten.
Det var en mongo som sa det klokaste jag någonsin hört; “måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Sen är det måndag igen. Tisdag, onsdag, torsdag. ” och så vidare. Han kunde stå så där i timtal och rabbla. Och till slut slog det mig: Han hade sett vad livet handlade om. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Om och om igen.
“Om man pissar i kors dör en kines.” berättade Svante för mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur befolkningssituationen i Kina skulle sett ut om alla slutat pissa i kors.
Han visste inte med säkerhet om det talades om jukeboxar eller tyska lågpriskorvmärken.
Blodet täckte det mesta av golvet. Liket låg utfläkt på golvet med en gammal trasmatta över fötterna. Det luktade fränt i lägenheten. Bengt tände en cigarett och lät den hänga i mungipan när han med ett brett leende utbrast: ”Synd på en donna med sådana lökar!”
Karl visste mycket väl att man inte fick uttrycka sig så om mordoffer, men han kunde inte låta bli att nicka lite instämmande när han tittade på blondinens behag.
Motorsågen körde upp ett spår i min hjärna som jag ramlade in i varje gång jag försökte leva. Ett spår som ledde käpprätt åt helvete. Med svansen mellan benen och med kärnan i en spottkopp. Som när jag bjöds på olivkärnor och gladeligen lät mig trugas. Men man faller alltid tillbaka i de gamla banorna. Drar fötterna efter sig och släpar sig fram. Tills man inte längre är en människa. Som slutligen ska få dö. Istället väljer man livet ännu en dag och hoppas att där i fjärran ska det löna sig.
Han hade slagit en gordisk knut på sin kuk.
Det var nästan som att han aldrig tänkt på att även Gud måste ha ett huvud.
Det ska fanimig kunna njutas lite i lifvet. Om så också de sista åladjävlarna ska tillfångatas och inmundigas.
Allt startade egentligen med storhandling. Jag vandrade runt med en jättelik vagn som jag fyllde med varor likt en val silar krill. Simmande runt där i varuhuset med min potatis, ost, grönsaker, 10 liter mjölk, 1 kg smör, och allt annat som stod nedplitat på det hopvikta A4-pappret som tyngde ner min ficka, kom jag fram till korvarna. När jag fick se kulkorven, eller korvbollarna som de kallas i folkmun, slutade mitt hjärta att slå. Det skars ur mitt bröst med rostiga rakblad och låg framför mig på marken. Helst av allt skulle jag viljat protestera. Lägga mig ner som en trotsig fyra-åring och skrika för mitt liv. Skrika till alla runtomkring mig att såhär kan vi inte ha det. Slita av mig kläderna och sjunga sånger om en bättre värld.
Men jag förmådde inte.
Jag var nu död. Nja, något inom mig kämpade emot tillräckligt för att jag i en sista dödsryckning skulle kunna gå vidare och inte lägga ner ett paket korvbollar i min vagn. Men jag var död. Och en dag kanske det slutar med att jag blir en av dem. En korvbollsätare…
De stod på kö. Med femton uppblåsbara elefanter var i vagnen. Djävlar vilken badsemester de skulle få i sommar. Kurt hade till och med hittat en takbox för dem för bara 29.50 kr.
En gammal stöt satt och tjöt då han fått en pinne genom sitt linne. Man lär så länge man lever sa hans forna elever och brände honom på bål till en svål som utgjorde grunden till den dryck de skulle servera i en bålskål.
När Greta slog klackarna i taket visste man att det var dags att gå hem…
“Ikväll blir det nåt enkelt ungar… Köttgröt!”
Vanligtvis var han inte ordblind, men det tog honom flera månader att inse att det egentligen var i Lordon han bodde.
Vore det upp till mig så hade han fått bära namnet Gottfrid.
En enda tårtbit var sällan nog. Som när hundarna skällde. Slet ut varet ur ditt inre med sitt morrande. Gudarna stod och dansade ringdans runt dina tårfyllda ögon. Men utan mod och utan besvikelse fanns inte mycket kraft att göra mptstånd. “Man måste få veta!” sa du och kastade dig ner och upp igen. “Man måste bara få veta…”
Men vetskapen kom och gick och intet förändrades av den.
Han låg
Bredvid vägen
Med en tvål
Som enda vän
Jag hoppades att få komma
Berätta
Och höra
Om allt som gravarna sade
Men kvällen blev dag
Och natten blev ung
Vi skakar på våra huvuden
Och äter
En stekt kråka med svärdsås
Han var i vardande. Hade befunnit sig där i en evighet, vad det kändes som. Kanske skulle han en gång komma till insikt och förflytta sig ut därifrån, men för tillfället var han i vardande.
Han satt i en bastu och tuggade på ett vetebröd. Som om hela världen bara stannat där utanför.
Det är brunt som en väldigt mörk blodbajskorv. Skrynkligt som mycket gammal mans pung. Smakar sött och instängt.
En man i Sveg har lyckats med konststycket att inmundiga fyrtio tandkrämstuber fulla av fluorfri tandkräm. Vi på Lifvets redaktion applåderar initiativet och hoppas på nya fantastiska framsteg för mänskligheten inom en snar framtid.
En smarrig makarongratäng med kulkorv!
Vi vred och vände ut och in på oss för att vara de vi skulle. Vi kastade oss omkull och knöt knutar på våra organ. De köpte oss på Konsum, på Ica, kommunen, landstinget, privata vårdinrättningar såväl som ASEA, VOLVO och andra börsnoterade bolag. En efter en gick vi åt. Någon gång ibland fick vi en glimt. Men för det mesta så vaknade vi varje morgon med en hemskhet i våra bröst. Utkastade, uttjänta, med blommor i håret, men utan krusiduller förväntades vi bära upp systemet. Och fick skäll för att systemet bar upp oss. Fick spott och spe, tuggades hårt, men spottades snart ut då vi var alltför sega och räknades till otjänlig föda. Vi var lika vidriga som de korvbollar Scan sålde i plastförpackning. Och det var vår styrka. Att vi kunde leva på korvbollar och snabbmakaroner, att vi var otjänliga både som föda och som människor. Att vi en gång för alla skulle komma och gå.
Och världen. Den brann. Stod i lågor medan vi tittade på. Utan spann. Skrattandes med brinnande hjärtan, men förkolnade själar. Som de vedervärdiga varelser vi var. Där vi blev vid vår läst, men utan framförhållning. Med behov av både kärlek och omsorg. Av både spott och spe.
Och de som tittade på. Leende i mjugg, Utan att egentligen förstå vad vi sysslade med. Vilka vi var. Vilka de själva var. Som att vi alla var spöken i den värld vi hittat till genom våra mörkaste drömmars skrymslen och vrår.
Eller om det verkligen var som de sa. Att det bara var jag. Att andras tankar var rena och fina. Kretsade kring kakelmönster, vinterdäcksbyte och vardagsekonomi. Kanske politik. Hos de fina hur världen skulle bli bättre, hos de onda hur man skulle få mer pengar att spendera på heminredning, nya bilar och elektronik. Hos de intellektuella de nya intressanta författarna. De som kortlistats för booker-priser, musiker som få hört talas om.
Kumlaborna med sina korvbollar, sina bag-in-box-viner, sina stora grillar som spydde ut rök över omnejden när de brände flintastekar till kol.
De andra, med sin fäbless för mörk choklad och arabica-bönors rostning, med en vinkällare någonstans. Men utan att egentligen smaka på något alls. Utan att ens orka dofta på livet, på sitt kiss.
Och de utstötta. Knarkarna, uteliggarna, alkoholisterna, de sinnessjuka. Som luktade på sitt kiss för att det satt i deras kläder, som drabbades av alla de andras förakt, även vårat.Som också hade sin lockelse. Den mörka sidan av samhället som man så sällan såg.
Alla är varmt välkomna på kuk- och fittafest imorgon!
De lyckades föra ett nedrans oljud med sina orena instrument. Det var ett förbaskat överlåtande de sysslade med.
Gårdagens inlägg dementeras med hänvisning till en felläsning.
Som om de inte redan var höjden av misär, har ett alternativ nu lanserats: minikulkorv. För alla de som tycker att vanliga korvbollar är för stora. Tack mamma Scan för det!
“Hör du med röven eller?”
Bönburken stod på sin plats i skafferiet och samlade damm. Mat och potatis är mat för Måns. Jag lämnar mina kvarlevor i en gammal uttjänt damm. Och dit kommer ock månens strålar.
Men utan att vara böjd kan man heller inte storma slottet. Bruna bönor med fläsk och kalvlägg. Men innan det en tallrik rakade apor.
“Jag är ledsen att jag inte svarar i telefon, men jag har just lärt mig suga av mig själv. Jag återkommer så fort jag tröttnat. “
Hon satt på en restplats och läste en tidning. Det berörde henne föga att platsen egentligen var avsedd för någon annan. För en hel människa. Som betalade för sig.
Människor är en intressant företeelse. De besitter en väldigt speciell form av intelligens som gör att de på ett anmärkningsvärt sätt kan manipulera sin omgivning så att den ser ut som de vill. Samtidigt begagnar de sig av denna manipulation på ett mycket märkligt sätt. Ett fenomen som är intressant att titta närmare på är det som människor kallar för ”arbete”. När människan var samlare/jägare arbetade hon i genomsnitt ett par timmar per dag. Det fanns ett aber med detta och det var det faktum att många människor avled på grund av matbrist eller rovdjursattacker. Det sistnämnda kanske är en av förklaringarna till att hon blev bofast och började med jordbruk. En rationalisering som ledde till att fler personer faktiskt kunde födas och överleva. Den individuella nyttan tycks dock tveksam då arbetsbördan mångdubblades och tiden som ägnades åt arbete ofta översteg tio timmar per dag.
Allt detta skulle ändras genom den industriella revolutionen där produktionen förändrades och blev oerhört effektiv. Alltsedan dess har utvecklingen gått framåt på ett sätt som gör att det är högst möjligt för människor att arbeta de två timmar om dagarna som de gjorde under jägar/samlartiden, men ändå bibehålla en god överlevnad. Istället begagnar man sig av denna möjlighet att på kortare tid producera mer genom att producera extrema mängder och konsumera lika enorma mängder på den allt kortare tid man har för konsumtion. Människan kan arbeta tio timmar per dag för att få konsumera mängder mat som gör dem så feta att de minskar sin livslängd och sitt välbefinnande, eller använda sin överproduktion till att konsumera dyra nöjesanläggningar som ”hemmabiosystem” eller ”speldatorer” som man egentligen har väldigt lite tid att begagna. Även sådan konsumtion leder till en förkortad livslängd. Arbetet har alltså utvecklats till att vara ett självändamål, där den enda nyttan arbetet har är att man får arbeta. Ett slags circulus in probando.
Till en början arbetade människor för att få leva så länge som möjligt och nu arbetar människor för att få dö så fort som möjligt. Troligtvis hittar människan till slut ett ekvilibrium där hennes livslängd är i balans med hennes vilja att leva.
Vi köpte den i ett marknadsstånd. Det var en brunsten.
Människor är olika. Somliga spelar på hästar. Andra slår ihjäl varandra.
Han var en riktig Muntergök, men blev ibland misstagen för en munterhök.
Varje dag gick han till arbetet trots att han avskydde det och föraktade människorna som han skulle servera kokta kranskärl med whisky-soisse. Allt för att kunna köpa tre nya mössor vid varje månadsskifte. Dessa bar han med bravur i en kvart på lördagsmorgonen och aldrig mer.
Hans stora dröm hade alltid varit att få bli mannekäng. Lufta pungen under vida klänningar och strosa omkring och visa upp sig som en apa i bur. Eller flygvärdinna.
Brunkål, lever, terpentin.
Kanelsnurror, ostkrokar och vitvinsmarmelad.
Ruminerande och fin, satt han på en pinne och väntade på att få sagolika påfåglar på kroken. Såna där som gubbarna väntade utanför Ica på en träbänk med avskavd färg bara för att få lägga ögonen på. Oftast kom han hem tomhänt eller med en gammal skata som blivit över och som luktade snus. En gång blev det till och med en groda.
Hur tänkte ni nu, era dumma djävlar?
Ibland sitter man och bläddrar efter naket. I Justesen fanns ett gott utbud när jag var ung.
Ditt as! Du måste skratta. Applådera för fan!
Jag hade inget svar på detta. Gick vidare och gav mig lite kärlek och omsorg.
Skor som just köpts behöver ofta snöras. I fjällen kan det råda både lavinfara och risk för snöras.
Han var mäkta stolt över den äkta Batistini-skjorta han fått i julklapp av sin frus kusin. Stolt över att bära detta italienska designerplagg. Försökte uttala namnet så italienskt han nu förmådde på sin värmländska.
Den var lätt som en fjäder, men när det kom till att reta gallfeber på Ossian var den tung favorit.
I vinter ska vi dela. En spädgris över öppen eld. En flaska hembränt. Minnen från det som varit och aldrig kommer igen. De nattliga taxiresorna i främmande städer med melankolisk 80-talsmusik spelandes på radion och en dimmig fylla samt en förälskelse på avstånd brinnande i själen. Vi delar allt det finaste vi har. Vi ses i vinter!.
Vi vandrade med en senapskaraff emellan oss. Så ömtålig. Så oerhört värdefull.
Ibland vill man bara sova. Sova och bita hårt i någons arm.
Även fiskar har fittor. Fiskfittor.
Jag såg honom häromkvällen. Han stod vid stortorget och skrek.
“Djävla idioter!” ylade han.
“Alla djävla ungar älskar sushi! Det är inget att skryta om, inget att vara stolt över. Dessutom är sushi inget annat än japansk pizza. Varför skryter ni inte om att ungdjävlarna käkar en hel Calzone? Era dumma djävlar!”
Jag gick därifrån i tysthet. Inte utan att känna ett litet frö ha såtts i mitt inre, inte utan att vilja stämma in högljutt i hans varma vrål.
Det var en bonntur att bombhotet inte togs på allvar.
Det kunde vara du eller jag. Alla kan drabbas. Ändå tycks det som att det finns något radikalt annorlunda med dem. Nästan som att de var av en annan art. De som drabbas av fotsvålskatarr.
Han var en sån som har huvudet under armen och hänger i knävecken. En gårdsfarihandlare helt enkelt.
Hade det inte varit för vårtan hade han passerat en obemärkt förbi. Men vårtan som vanprydde hans ansikte var så stor att han släpade huvudet fram med hjälp av händerna och armkraft. Allt medan han kröp på knäna.
Det var nu ett tag sen jag bodde på “frälsis”, men jag har inte glömt de sköna tjommar som hängde där. “Staketet” och “Sopborsten” var de som låg mig närmast om hjärtat. Det tråkiga är att jag knappt minns hur de såg ut och än mindre hur de fått sina namn.
Han satt vid sitt skrivbord, tuggandes på en chokladsvål och läsandes ett reklamblad från Prisextra. Det krasade i munnen på honom så att fönsterrutorna skallrade och en eventuell betraktare skulle troligtvis drivits till vansinne av oljudet.
På torsdagar inmundigade vi regelmässigt citronkalv. Jag avskydde den sträva smaken av “gräskolv” som mor envisades med att benämna hundmatsburkarna.
En bomullstuss har hela fem ändamålsenliga användningsområden:
- Skydda fingret från obehaglig lukt när man kliar sig i röven.
- Tvätta bort nagellack.
- Nödtandborste.
- Trycka in i örat.
- Polera skor (eller ollonet) med.
Observera att vissa tillämpningar kan vara inkompatibla och därför kräva en ny och ren bomullstuss.
Cervantes satte huvudet på spiken. Skrev en halvtaskig roman och blev upphöjd till skyarna för en oöverskådlig framtid. Själv åker jag till Kumla ibland.
En vän. Och dennes vän. Satt på bryggan och väntade. När en knapp timme förlupit – förlöpte även jag. Hem gick jag. Till Glumslöv där jag fötts och en gång skulle dö.
När han frågade mig om jag ville bli borgenär undrade jag mest varför han tillfrågade en främling och inte någon av sina vänner som satt bredvid honom på parkbänken med varsin pava rödtjut.
Pidde Röe pissade på sig ibland. Och Boel försökte få bukt med det genom att skämma ut honom inför oss andra barn. Dagmammor kan göra så. Det är en fördel med yrket (perk of the job) jämfört med att jobba på dagis.
Aftonbladets löpsedlar, Smurfhits etta på listan, Pripps blå. Allt får mig att börja gråta. Men detta är sorgligare än att trycka in kuken i en mikrad falukorv för att få känna lite köttslig (34%) värme.
Thrösthen ligger i att vi alla får dhö till sluth.
Det trappades upp. Till en virvelvind som snart var en tromb. Och det dröjde inte länge. Innan vi vandrade i intet. Mellan då och nu och på väg hem igen.
Tre månadslöner gick åt till införskaffandet av den statyett som numera prydde spiselkransen. Men, vafan… Det var ju bara pengar.
Antingen är man en sådan eller inte. Själv har jag ingen dragning däråt.
På sin “balkong” hade hon en riktigt präktig “blomlåda”. Den “vattnade” hon flera gånger per “dag”. En morgon vaknade hon och och gav “blommorna” “växtnäring” så att de skulle “växa” bra.
“If I think about radiation, I want to masturbate
If I think about masturbation, I want to radiate.”
Authorities
Nu vänder vi blad! Agerar likfåglar åt den sångglada tuppen! – utbrast han med en stönande stämma och fick förstås damerna att dåna. Själv gick jag utmed kajen och hoppades bara att jag inte skulle förgås av leda innan lifvet var till ända.
Han var chaufför på en länsbuss. Körde från Askersund till Kumla. Favoritmat: grillad kyckling med pommes. Favoritdjur: Varg. En kväll körde han ihjäl en neger. Då kom han på andra tankar och slutade rösta på SD.
I Tyskland har en viss sorts mustasch tystats ned till den milda grad att jag mottogs med viss skepsis redan i passkontrollen på flygplatsen i Bonn.
Han hade inte alltid kallats för Sopkvasten. Det började en eftermiddag när han gick i åttonde klass. Han hade ingen aning om hur det gick till, men när han var på väg från pingisrummet upptäckte någon att en sopkvast stack rakt genom hans lår. Han kände ingen smärta och ytterst lite blodvite hade uppstått. Alltsedan den dagen hade han hur som helst blivit kallad Sopkvasten.
Han skulle googla efter en borrmaskin, men på grund av att han tryckte på fel bokstav hamnade han i en värld av ljudmaskiner för folk som hade insomningsproblem.
Styckmord.
Moster Mobster
Stekte lobster
Som hon fiskat uti Koster
Faster Aster
Drogs med laster
Hängde naken uti master
När jag har tagit pensionären ska jag flytta till Cap Verde och starta ett ölbryggeri.
Han kunde inte låta bli att peta sig i näsan. Inte ens när han dök.
När han först såg haket blev han överlycklig över att någon insett vilken fantastisk kombination vin och tapetsering var. Men så upptäckte han till sin besvikelse att det stod “Vin och tapasbar” på skylten.
Vi vandrar tillsammans. Mitt i lifvet. Mitt emellan födsehln och dödhen. Där det tar form. Olika former, men vackra och odödhigla former.
“Bussen är död ungdjävel! Hjuldjävlarna står still! Kommer ALDRIG mer åka runt!”
Vi tittade på fåglar. Påfåglar, duvor och en skadeskjuten skata. På fåglar, grodor och svansdjur.
I ett gammalt hus i Ödeshög bodde en höna, eller om det var en hona. Hur som helst var det så att denna varelse bodde granne med en gammal ångbåt från Lidköping. Korvpudding var en av favoriträtterna för denna höna. Vi visste att man kunde dö av anrättningen, men det bekom knappast. Kanske var det så att allt var en ödeshög i min hjärna som bara väntade på att få explodera i extas när den fann sig alldeles ensam i universum liksom mina andra tankar.
Morot
Rotor
Motor
Mormor
Torr
Morr
Rot
Mot
Tomtom
Tom
Rom
Mor
Motorrotor
Motrot
Mottot
Tomt
Tomrom
Som liten ifrågasatte man inte alltid de idiotier man stötte på. Däribland oddarna.
Att klena betyder att man i någon form av rastlöst men trött tillstånd börjar röra kroppen sakta i underliga ställningar. Ibland kan en person som klenar misstas för en person som utövar yoga. Det rastlösa inre tillståndet avspeglas emellertid för det mesta väl i kroppsrörelserna. Om en person ligger i en soffa med ena benet på golvet och samtidigt drar det andra benet upp och ner längs väggen och dessutom har dragit tröjan över huvudet så att den sitter som en rånarluva på skalpen, då är sannolikheten stor att det hela handlar om klenande.
Det är svårt att minnas hur bojsenbärssylt smakar. Än svårare är det att minnas hur det stavas.
“Hälsa för halsen, Bronshål!”
“Herre gurd så ful hon var!”
Eller
“Han såg ut som en bergsturk; en sån där gurd…”
Borggård
Vårtgård
Trädgård
Bondgård
För det mesta kan man anta att alla vill väl. Ibland vill de lite väl väl. Men väl vill de väl?
Jag jobbade under några år på ett gruppboende för utvecklingsstörda. En gång fick jag veta att en av dem köpt em gnoa vid ett tillfälle. Det är det som kallas en mongohora.
Han hade en borste gjord av morrhåren från ett tusental katter som han använde för att få styrsel på sin sopborstmustasch.
Igår åt jag korv. Idag bajsade jag korvbajs. Min bajskorv var korvbajs.
Far är snar
Att äta var
Bror är stor
Och älskar hor
Syster är dyster
Men med viss lyster
Jag är svag
Men lyder lag
I ett bordsskafferi levde och verkade jag under de första åtta åren i mitt liv. En propeller var min närmaste granne och vän.
Vi visste det hela tiden. Att de blödde i hjärnan. Ty intelligensen var icke närvarande och ondskan fanns i deras sinnesfrånvarande bastardhjärnor. Dygnet ut och utan respit.
En borstbindare satt vid ett bord och snusade ikapp med kungen. Den sistnämnde kräktes när nikokicken slog till och allt snurrade.
“De e la görkul!” skrek Göteborgardjäveln allt vad han förmådde. Vi döda han där och då. Till ingens förtret.
Han bar den som en fjäder i hatten; sin voster.
5. Ut- och intricket när man ska trä påslakan över täcke.
4. Äta utomhus.
3. På Spåret.
2. “Some put their trust in the guitar”
1. “Överordnade”
Måste. Och inte. Vill äta en del av svansen. Men den ter sig tämligen smaklös. Meningslös.
1. Går fram och tillbaka till affären.
2. Kastar oss omkull.
3. Vrider tillbaka klockan.
4. Utnyttjar vår ångerrätt.
5. Består.
Vi visste det ju egentligen hela tiden. Att de inte var som oss. Att egentligen hade vi inte något alls gemensamt. Som kväkare och pingstvänner. Till synes lika, men under ytan varandras motsatser och bittra fiender. Vi var de som gick barfota. Och dom, dom var dom som gick i fotriktiga skor.
Och det var inte jag som satt i buren. Det var Kalle. Han tyckte det var rätt tradigt, men vad skulle han göra? Det var ju inte så att han hade ett legitimt skäl att inte sitta där.
Den gordiska knuten löstes upp i ett glas ljummet bebiskräk.
“Detta är lifvet!” utbrast han högljutt när han la in fjärde växeln på sin nya sportbil och vinden fick hans hår att dansa.
“Var?” minns jag att jag undrade och undrar väl än.
En binnikemask hängde ut ur grenen på hans tajta badbyxor. En och annan åskådare grymtade om djurplågeri, men de flesta uppskattade anstiftan som en del av showen.
Must dricks främst till jul och kallas då julmust.
En ny företeelse har slagit rot i vårt samhälle. Vissa kallar det ett djävulens påfund, andra ser det som något som kommer att revolutionera vår värld. Det jag talar om är bokstavsord.
Visst är det gott med glasmästarsill. Men borgmästarsill bör nog ändå anses som snäppet högre placerad i den kulinariska hierarkin.
Bussbiljett krävs.
Suddgummi bör användas med försiktighet.
När den förste spelaren är färdig med sin omgång överlåter han huset till sin granne.
Något man spelar.
Något man äter.
Ett fiskeredskap.
Han drog sin revolver och sköt vilt omkring sig. Det var inte utan att han skulle kunnat träffa någon, även om det mest var monster som omgav honom. Borstsvansar och Kardborrar. Kanske en och annan Bestyr.
De var bundsförvanter alltsedan småskolan. Tillsammans hoppades de kunna förändra världen och sig själva. Kent med sin såg och Bertil med sin fårfiol.
Som en vitsippa. Eller ett vildsvin. Med öra och öga för värmeledning.
Och lifvet går vidare. Med korvbollar, på spåret, tribaltatueringar och andra sorgsamheter allorstädes närvarande.
Det som händer är att man skriver ett långrandigt traktat om allehanda oegentligheter från militärens sida. En tysk anstalt motsvarande ett SIS-hem har vissa invändningar och Skara-Bert drar öronen åt sig.
De som köper korvbollar borde avrättas för människoförräderi!
Det hemskaste är inte att spela runkbulle med Astrid Lindgrens aska. Inte heller är det Big Brother, Korvbricka/Flintastek eller Tomas Ledin. Nej, det värsta av allt är saker som människor tror är bra trots att de är fruktansvärda. Saker som På spåret, U2, Coldplay eller Nyckeln till frihet. Det är där den riktiga ondskan bor.
Igår kastade jag mig mot en vägg
Jag välte alla ägg
Och hoppade upp igen
Med en vårdtarm i tanden
Och ett rehab-möte
Låg som gammal seg havregrynsgröt
I mitt handfat
Kom hem! Kom hem!
Och segla ut igen.
Man vänjer sig
Och hoppas att inget ska vara som förr igen.
Lifvet är som en cykel. Vissa är rostiga och kärva att ta sig fram på. På andra susar man fram genom världen med vinden vinande i håret.
Jag är av den bestämda uppfattningen att under inga som helst omständigheter bör analklåda behandlas och än mindre bör man försöka lindra besvären Nej! Analklåda bör uthärdas och tillåtas reta alla de som ådragit sig denna åkomma. Det som inte dödar dem gör dem starkare. Och om någon skulle avlida av denna åkomma bör detta få ske i enlighet med naturen. Därtill kan en dödsruna som innehåller ordet analklåda komma att glädja en stor rad människor, kanske tillräckligt många för att det hela ska visa sig skapa mer glädje än dödsfallet medför sorg. Därmed är analklådan även vid ett dödsfall en positiv ekvation för världens glädjekvot.
Det konstverk som har haft störst betydelse för mig är filmen Pink Flamingo. Scenen där Surfin bird spelas på en fest och en person dansar med sitt anus förändrade mitt liv.
“Har du mens eller?”
Burdusa bönder brukar bajsa bruna bajskorvar. Brådmogna bonnläppar behöver bara besudla brödet bitvis.
Evert tyckte att Lisens idéer om hur man skulle koka kokkaffe påminde en del om Baudrillards tankar om poler och motpoler eller rentav om hans tankar om fiktionaliseringen av verkligheten. Och nog fick detta Everts hjärta att slå lite fortare.
“Djävla mongodjävel!” skrek han så högt att fönsterrutorna i hela kvarteret skallrade. Den lilla pojken med Downs syndrom skrattade honom rakt i ansiktet, varpå Bilhandlarn tappade fattningen totalt. Han hoppade ilsket upp och ner. “Jag ska pumpa fram en fis din djävel.”
Han vände sig om och släppte en riktig brakare varpå mongo-ungen flabbade så högt att Bilhandlarn förstod att han förlorat matchen. I ilska vände han sig om och gick därifrån.
Igår lyssnade jag på en person som sjöng tvåstämmigt, mycket ljust och väldigt mörkt på en gång. Han var basalt.
Som liten avundades jag min morbror mest av alla. Han körde runt i gamla bilar med handskfacket fullt av godis. Vilken tillvaro!
Där snuset går in går förnuftet ut.
Som en barnbok
Man inte öppnat
På tjugo år
Så väller känslorna upp
När man ser klart och minns
Men på samma sätt
Som habituering sker vid ångestexponering
Tar det inte mer än tio genomläsningar
Innan känslorna lugnat sig
Kan det vara på ett annat sätt med kärleken?
Och är det inte sorgligt
Om habituering ska ske
Till det mest omvälvande i livet
Ibland kommer lugnet först efter stormen. Fast det är klart, nån jävla gång ska det väl storma igen.
Som vinden bär livet
Och kinden bär tårar
Så bär ock jag ett ok
Bland vänner och dårar
Min lott här i livet
Är att aldrig få smaka
De ljuva anrättningar
Jag valt att försaka
Mitt skarpa sinne
Är mitt ok
Och med det far jag fram
Som ett förarlöst lok
Jesus och hans goda vän Lantmätaren satt på en parkbänk med varsin pava rödtjut. De tittade på damer. Lantmätaren föredrog blondiner med små rövar, medan Jesus gillade brunetter med en rejäl bajslåda. Efter en stunds fluktande bestämde de sig för att gå till systemet och köpa ett par flakor till nu när klockan började närma sig stängningsdags.
Han döptes efter mycket om och men till Taliban-Gurra. Inte så mycket för att han hette Gustav som på grund av att han hade några fjuniga hårstrån på hakan. Vi kunde ju inte veta att han skulle spränga Stadshuset i luften tio år senare.
Efter att ha bläddrat efter naket i morgontidningen en stund gav han upp. Han hämtade en tidning med pappersdamer och gick in på toaletten för att rycka rauk.
Bränn allt. Hela skiten. Bränn lågorna.
Min chef såg en aning perplex ut när jag vid lunchen förhörde mig om huruvida han testat att kuksnusa.
1. Kast med liten korv.
2. Snushora.
3. Flaskborstsex.
4. Snuskorvsskämtet.
5. Spela snusborste.
Det är så härligt när det luktar vår (eller om det var röv)
En gul bastukvarn säljes på grund av tidsbrist. Direktimporterad från Nederländerna. Den är knappt använd och har skötts pedantiskt under de två år den varit i min ägo. Säljes till högstbjudande. Skambud undanbedes.
När han väl bestämt sig för att delta fanns för honom endast en händelseföljd i hans föreställningsvärld. Den ledde till att han slutligen stod som segrare. Att han blev världsbäst i kast med snusprilla.
“Life must be the most boring invention ever made.”
Carlos Roa
Jag var en minotaur som vandrade mellan då och sedan. I ett evigt nu gick jag med släpande röst ylande okvädesord på okända språk. En natt när mörkret tagit mig i besittning gav jag upp. Jag sålde min själ till Satan. Inte för de snuspengar detta renderade mig utan för den sköna känslan att slippa ta ansvar. Att slippa välja. Ty i valet bor ångesten. Utan det är man ingen fri människa, men väl fri från den tyngande ångesten.
Stuntman. Dödsföraktande. Best man. Tigrar. Mord. Brallis. Äppelpaj. Grundvatten. Skurk. Hämnd. Fängelse.
Emellanåt kan man ordna upp i sitt lifv. Se till att alla delar är på sin bestämda plats. Och att dödhen håller sig på avstånd. Andra gånger imploderar allt och man får hålla i hatten så att den inte blåser av. Vare sig det är en Stetson eller en Borsalino.
En äldre dam står vid sopnedkastet. Hon iakttar mig misstänksamt, som att jag skulle kunna springa fram och slita soppåsen ur händerna på henne för att sedan lägga benen på ryggen. Jag går vidare och väntar nästan att hon ska ropa på mig. En stund senare ser jag henne smyga förbi utanför garaget för att kika på vem som just ska köra iväg. Jag hälsar på henne varpå hon svarar förskrämt och skyndar sig in genom sin port.
Pitt
Kodd
Åderpåle
Pick
Spadskaft
Dragg
Djonk
Kuk
Pille
Penis
Snopp
Trollstav
- Det var la hundan.
- Vilket busväder.
- Är du så djävla dum…?
- Nej…!
- (Suck!)
Som vinden
som blåser
bort håret från Ditt ansikte
så att Jag
får skymta
ett leende ibland
ett glittrande i din ögonvrå
Som svanen som leker
När rosen blommar
och allt
vaknar till liv igen
Som du och jag
om ett tag
och för alltid
Ibland är lifvet kukh.
Med ena handen på kuken och den andra på bibeln svor han att aldrig mer försaka.
Man kanske skulle ta och skaffa sig en hobby. Just nu dricker jag öl så att jag får flaskor nog att fylla på när jag börjar brygga öl.
In a faraway place, perhaps the Rocky mountains, there’s someone lighting a fire to keep the wolves at somewhat more than armslength. And here you are, watching another episode of the Parlament or On the track to keep the pointlessness right there, but an armslength away.
Å ena sidan, å andra sidan. Ett beslut måste fattas och till slut är det det enda beslutet man kan fatta som fattas. Jag kan inte dra mig till minnes ett beslut jag tagit som jag ångrar idag.
Jag minns inte längre om Thomas Ravelli hade medwurstläppar eller om han bara liknade Torgny som hade dylika. Eller om det skrivs medwurstläppar eller medwurstsläppar. Åldern tar ut sin rätt till slut.
Lifvet.
Kuk och fitta.
Men. När allt barkar åt helvete. Då sitter vi i en skorv och ror i skiten. Blommorna ger sig av i en hast. Och fåglarna sjunger falska sånger med avskurna halsar. Gud dansar tryckare med Kuken. Och alla vill återvända hem efter sin långa frånvaro.
Näst ödla var mus mitt favoritdjur under min uppväxt. Näst choklad, lakrits mitt favoritgodis.
Det var det bästa Kjell visste. Godare än pölsa rentutav. Och hans mamma gjorde den godaste i hela världen.
Min lilla Hermes. Som jag knappar på natten lång. Utan uppehåll.
Att visa sin själ för en annan. Är svårt för en sådan som jag. Vars själ är som en sjukdom. Full av mening och hat.
Det är en konst att balansera på slak lina. Och att måla tavlor.
I Tyskland finns en bilverkstad som heter Kuk Autoservice. Jag ska starta Fitta Frisersalong.
Läget emellan vakenhet och sömn. Där man är när man inte sover. Och inte är vaken. Döper jag härmed till Gorg. Ibland rycker jag till när jag är i gorg. Ofta vaknar jag då till. Min fru somnar ofta när hon gorgar och rycker till.
En kväll i månaden tar jag fram Bibeln och läser verser baklänges. Lyssnar på Surpet och Sukram. Susej och Löken. Bengan och Frippe. Sen lägger jag mig i ett kallt bad. För att inte tinas upp i ett huj.
Som att vara fången. En tragisk människa. Utan ett uns av värdighet. I ensamhetens klor. Och med en gardin av bajs som täcker utsikten mot yttervärlden.
Ingredienser:
1 gul lök
1/2 purjolök
4 klyftor vitlök
1 msk olivolja
Salt, peppar
1 macka av valfri sort
Skala och skär löken och purjolöken i halva ringar. Skär vitlöken tunnt. Värm oljan i stekpannan och stek löken mjuk på medelvärme. Låt löken få färg och karaktär under stekningen. Salta ganska mycket och peppra efter smak. Lägg mycket lök på valfri smörgås, en lökbaguette är lika god som en lökciabatta. Låt dig smaka väl, kanske med ett glas kall öl.
Som sorgen. Som kommer över en. När man inser. Att man är alldeles ensam. I hela världen. Som kommer som en våg. Och kastar omkull en. Omkullkastande.
Och översvallande.
“De va jävelen vicken ful kärring du har!” skrek Kjell för full hals. Ossian visste inte riktigt hur han skulle svara utan lät det bero.
“Hon ser ju ut som en jäla padda!” fortsatte Kjell.
“En groda är det!” svarade Ossian, “hon ser ut som en groda!”.
Hans fru nickade och började kväka högljutt.
1947 ansökte en man vid namn Adolf Hilter om att få byta namn till Lundberg som varit hans mors flicknamn. Namnbytet gick igenom, men mannens far blev så besviken på att ingen skulle föra familjenamnet vidare att han hängde sig i taknocken. För att göra sin far glad i livet efter detta döpte mannen åter om sig och valde denna gång istället att heta Bengt Hilter.
Keuken betyder kök på flamländska. På stockholmska betyder det “kuken”.
När allt och inget blev ett och samma ville vi inte längre höra om ditt och datt. Och när det var dags att sova sa vi godnatt och sov gott.
Tydligen äter man bara pommes frites och majonnäs här. De verkar inte ens gilla brysselkål.
“Här ligger en hund begraven!” sa Dick Palm och stirrade stint på servitrisens bakdel samtidigt som han guppade upp och ner med sitt huvud i takt med skinkorna som smekte varandra som två kelsjuka hundvalpar under servitrisens åtsittande kjol.
“Ja.” instämde Henriksson och skyfflade in en enorm tugga biff med lök i truten, “herre min skapare vilken soppa det har blivit här i Knäred på sistone. Och då talar jag inte om kärringens viktväktarsoppor, även om jag inte nog kan beklaga mig för att hon inte kan få in i sin skalle att soppa inte duger som mat åt en karl. Förutom ärter med fläsk då såklart.”
40-talism:
1. Att vara på “lyran”.
2. “Pitt”
3. “Fyllerist”
4. “Musöppnare”
5. “Räk-cocktail”
Björn gick omkring och struttade som en djävla påfågel. Spände ut den övre delen av sin mage och drog ner den undre som Johnny Weismuller i nån gammal Tarzanfilm. Trodde han var en riktig läckerbit fastän han var både flintis och harmynt. Han hade ingen fjälla utan lekte mest med pappersdamer. På något sätt lyckades han ändå hålla vid liv illusionen om sig själv som en riktig hingst. Kanske var han bara dum i huvudet.
När jag var barn smakade rotmoset beskt som öronvax. Nu daltas det med barnen och rotmos är vanligt potatismos med en liten morot i.
Döm om min förvåning när han plötsligt halade fram sin åderpåle. Det var en veritabel hästkuk, ådrig och helt enorm. Min rövsaft rann till så att kalsongerna blev plaskvåta när jag föreställde mig hur det skulle kännas när det där spadskaftet tänjde ut mitt trånga rövhål till bristningsgränsen.
När jag var liten såg man Spanarna på tv. Den hette Spanarna på Hill Street, men alla visste vad Spanarna var. På samma sätt var det med Kanonerna. “Har du sett Kanonerna?” kunde man fråga. Idag skulle frågan kunna uppfattas som obscen. Detsamma skulle kunna gälla “Bron”.
“Såg du Kanonerna på henne?” eller “Vilken djävla Köttbro han hade!”
Idag tar jag bladet för munnen.
Den vågligaste jag visste var Pidde Röe. Visst var han dum i huet, men han var jävligt våglig i alla fall.
Som barn ville jag bli stråtrövare. Med en snusnäsduk täckandes ansiktet. Som Dick Turpin, en barndomshjälte som helt fallit i glömska. Ivanhoe klingar fortfarande välbekant för en del barn, men få är de som ens vagt känner igen Dick Turpin annat än möjligtvis som ett namn på en alkispub nånstans. Denna formidabla hjälte – fantastiskt porträtterad i en tv-serie som bar hans namn – har förlorat kampen mot skräp som Stjärnornas krig och Läderlappen, även om de kastrerat den sistnämnda både på hans namn och hans homosexualitet. Jag kan inte annat än ställa frågan: Vart är vår värld på väg?
Kommer hem. Som igår. Och allt är kallt. Som imorgon. På jobbet. Sitter och gör sina meningslösheter. Väntar på lifvet. I en fåtölj. I en evighet. Tills man inser. Att detta är lifvet. Att bajsa en korv, att sitta och bläddra i ett reklamblad från onoff, att trycka i sig några mackor. Allt är det lifvet.
Han var oerhört fundersam över vad som krävdes för att få anlägga ett övergångsställe. Av någon anledning kände han sig otrygg när han skulle hämta posten på morgnarna. Detta trots att den enda vägen han var tvungen att korsa var hans egen lilla grusväg som bara ledde till hans torp. Hur som haver ville han ha ett övergångsställe där med vita streck och Herr Gårman och allt som hör till. Gärna ljussignal därtill. Men Vägverket gav avslag på hans ansökan och svarade att det var olagligt att själv uppföra vägskyltar olovligen. Efter fyra års strider med Vägverket beslöt han sig slutligen för att flytta sin brevlåda till andra sidan vägen.
Som en lergök en söndagsmorgon sjöng han en melodi medan han flöt omkring på ett fuktigt löv mellan då och sedan. Kanske var han sjuk, kanske var han kuk. Vi visste, men ville inte berätta för honom. Vi hade kvällen innan bevittnat alltför mycket hemskheter för att vilja fortsätta på det spåret. En gris hade slaktat honom med ett galtskrik. Hans ena öra hade slitits av i kalabaliken och nu satt han där, till synes tillfreds, till synes tillbörlig.
“Visst har snön lugnat ner sig lite nu?” frågade han. Vi blåste i min pipa, tog ett djupt bloss och svarade i sedvanlig ton:
“Hövva, vicke oväder det vart!”
Någon gång i Lifvet måste man ta ställning till om man vill vara en korvätare. Korv ätes i bröd eller på papperstallrik med mos, men kan också serveras på “fint” vis med dillstuvad potatis eller surkål. Korv är dock alltid korv – matens motsvarighet till Bingolotto/På spåret/Let’s dance/Melodifestivalen. När de sistnämnda gjort en slags segertåg och blivit accepterade även i kulturella kretsar – kanske i Allsång på Skansens kölvatten – så förblir korven ändå oftare en angelägenhet för den obildade arbetarklassen och som sådan är den en vederstyggelse för individer som Du och jag. Vi bespottar den och detta med rätta, för den är ingen kulinarisk upplevelse utan en tarm fylld med köttrestbiprodukter som gristunga, snoriga gristrynen och annat avfall.
Men lifvet är förgängligt. Till slut äntrar dödhen scenen.
Varför anses det så deppigt att supa i ensamhet? Att runka är ju ok.
Bengt var helt bäng. Han bjöd på tårta, när han lika gärna kunde ätit upp hela själv. Vad var det egentligen han var ute efter? Vi barn kallade honom för Bengalo i huet för att han frivilligt bjöd på något han kunde behållt själv.
Det är ett faktum att man kan bli förlamad om man sväljer snus. Det kan till och med räcka att man sväljer för mycket snussaft.
Tre favoritsätt att döda sniglar:
1. Krossa skalet på dem med en vitlökspress.
2. Dränka dem i bensin och tända eld på dem.
3. Sova på saken.
Hur kommer det sig att Plommon både låter och ser ut som Ollon. Smaka på det: Plommon, Ollon.
Kan det vara en tillfällighet?
I min barndom lekte jag jämt och ständigt att jag blev kidnappad. I timtal ville jag sitta under ett täcke i någon skrubb och känna pirret i magen av att vara kidnappad. Mina vänner lekte ibland med mig, men gick nog snabbt över till någon annan lek när jag bara ville sitta där i mitt eget mörker.
“Det blir nog dåligt med göka i helgen. Kärringen har ju lingonvecka!” sa han med bestämd röst och tittade på oss andra i sällskapet.
“Ja, jag tror inte att Varat-i-sig alltid måste skilja sig från Varat-i-världen, men att de båda ändå alltid är paradoxer i den intighet som karaktäriserar existensen.” fortsatte Maj utan att ta någon notis om hans utspel.
Där alla står på rad
Med vinglas i hand
Det vinglas och det minglas
Och jag
Jag är åskådare
Skålar ändå
Men önskar
Att livet skulle hälsa på
1. Jag är större än du.
2. Min kuk är större än din.
3. Min pappas kuk är större än din pappas kuk.
4. Jag pallar fan inte.
5. Du är dum i huvudet.
6. Nu låter du precis som Hitler.
7. Det du säger är halvkommunism.
8. Kuk!
9. Håll käften!
10. Äh, jag pallar fan inte ens bry mig.
När jag läste på innehållsförteckningen att isterbanden innehöll svintunga tänkte jag dels att det vill jag inte äta, men också att det fanns svintunga skäl därtill.
I Skåne äter man blodkorv. Igår bajsade jag en blodkorv.
- Ditt jäla ålahue! skrek han till mig på bred skånska. Jag vände mig diskret till mitt sällskap och sa i samtalston: “Det där måste vara en sån där fubbick som det heter här nere…”
Som solens strålar värmer, så värmer ock du mitt inre. Som en lätt vårbris, så lätt sveper du ibland förbi.
“Kärlek!” sa han och spottade en stor loska i makaronilådan, “Det är sånt där någon djävel på kooperativet har uppfunnit för att lura arbetarna på deras sinnesro, beröva dem den frid de förtjänar efter en lång dags slit.”
Visst hade han en liten kuk, men mest berodde det ändå på att hon hade en riktig mammutfitta.
Det är precis som det där med makaronerna. Och födelsedagar är ju bara till för att storföretagen ska frodas. Kokar man en makaron tillräckligt länge blir den tillräckligt stor för att mätta en hel familj.
Ibland börjar jag gråta av de minsta saker. Som när jag hör någon som ska äta falukorv och mos, eller makaroner för den delen, till middag…
Livet kan börja. Utan På spåret, Let’s dance och allt det där. Utan facebook, utan gtalk, utan bloggar om ingenting. Det finns där någonstans, det är bara dolt i dimman. Utan arbete från 8 till 5. Utan böcker som måste läsas. Utan tröttheten. Utan människor som inte lever.
Men med vad?
Vad vill du fylla ditt liv med?
Vädret var gult, oroligt. Precis som Elvis. Han hoppades att allt skulle vara som förr, men visste att så långtifrån var fallet. Musiken gjordes numera på datorer och ekorrarna smakade inte längre som de en gång gjort. Kanske var det lika bra att han en gång för alla avstod från vidare uppträden och uppträdanden.
Som små yra hönor kunde man ibland finna dem hängande i träden. Kanske var det lika bra att låta dem hållas, kanske var det bättre. Inte många visste vad de skulle ta sig till när de passerade. Kissa en skvätt på dem, spotta en loska eller helt enkelt skänka en slant. Men så är det med studenter. De kan mycket om teorier, men i det närmaste ingenting om Lifvet.
Att äta. Att svälta. Om en dag eller två. Att suga på en svål. Och att tugga på brosk.
Jag vaknade en morgon med en fruktansvärd varseblivelse på mitt bröst. Där satt den och skrattade med hes röst, vanvettigt vrålande vulgära visor på ryska. Det tog en stund innan jag somnade om. När jag vaknade igen var jag ensam.
En tidig morgon när han kom hem hade han tatuerat in ordet “kuk” på kuken. För att vara på den säkra sidan.
Varje kväll badade han i fiskfjäll. Dels för att han upplevde det som helbrägdagörande, men kanske framförallt då han kände att det gav honom ett moraliskt övertag gentemot sina medmänniskor i och med den viljestyrka det krävdes för att varje afton utföra denna tvagning.
